Sälen
Jag är påväg upp till sälen. Visst är det något speciellt med fjälluft? Den känns friskare och du slappnar verkligen av. Ikväll ska jag ta ett glas rött framför brasan och andas. Denna vecka har varit tuff. Jag känner mig helt slut. Mina ögonlock vill bara stängas och blunda. Mina föräldrar är med, mysigt att umgås med dem en helg. Vi ska kika på vasaloppet på söndag, fika längs med vägen och heja på. Tack för att ni skriver. Någon skrev att hon hade ett leende på läpparna då hon läste min text, precis samma är det för mig när jag läser era kommentarer. Tänk så länge ni hängt med. Hoppas ni tar hand om er! Tar lite bilder under helgen och lägger upp. Ha en fin fredagskväll! IMG_6417
Each day

Look for something positive in each day, even if some days you have to look a little harder. 

749E7F10-0456-4C00-ABE6-61AA83ADC594

Jag måste skriva
Jag tjatar sönder om detta jag vet, men jag måste skriva. Jag saknar det SÅ mycket. Under tre års tid var skrivandet en del av mig. En del som betydde väldigt mycket och som gjorde mig så gott. Skrivandet blev en del som, ärligt talat, var helt avgörande för mitt mående. Med risk för att låta flummig så kan jag säga att det helade mig. Men det var nog något speciellt som hände och som förmodligen var anledningen till att jag slutade skriva. Något som blev en helt ny värld för mig. En känslomässig krock på ett sätt. Och på grund av det dök liksom upp ett hinder framför mig varje gång jag skulle logga in och sätta mig och skriva. Och det var inte likt mig. Men det var nog också tvunget att bli så för en stund. Jag behövde en paus. Jag behövde en paus från cancern, från den värld som kantat de tre åren som varit. Jag pausade bloggen och jag pausade podden. Eller vi kom, jag och Emma, gemensamt fram till att pausa podden också. En ny värld öppnades framför mig, en värld utan cancer. Och det var precis vad jag behövde. Jag kunde börja vara spontan, jag behövde inte planera allt in i minsta detalj, jag hade inga sjukhustider att ta hänsyn till, jag kunde prata om annat med mina vänner än senaste röntgensvar, jag kunde gå ut och äta en god middag på en helt vanlig restaurang och dela en flaska vin med mitt sällskap. Det var en frihetskänsla som sakta smög sig på mig, som att jag kunde springa fritt åt vilket håll jag än ville och bestämma mig för precis vad som helst, vad som helst, precis det som jag själv ville. Jag skriver detta med risk för att låta självisk, för jag förstår att det kan låta så. Och tro mig, det tar till och med emot enormt mycket för mig själv att skriva detta. Att bara säga svart på vitt hur det kändes tar emot. Men jag förstår och ni förstår att detta inte har någonting med saknaden eller sorgen att göra, för det är en helt annan sak. Är det såhär livet såg ut? Kan man ha framtidsdrömmar? Kan man planera in en resa om ett halvår? Kan jag börja fundera över vad det jag egentligen vill göra? Jag får ju leva? Jag lever ju? Mitt liv har kommit tillbaka? Sjukdom och cancer är inte allt. Jag levde cancer. I tre år levde jag cancer. Ja, vi gjorde så mycket fint och jag har aldrig känt så mycket och så starkt som jag gjorde de tre sjukdomsåren som var. Alltså på det sättet att jag sög in minsta lilla känsla och minsta lilla detalj i varje fina ögonblick som kom till mig. Det är något sjukdomen gjorde med mig, med oss? För andra? Mindfullness fick en helt ny innebörd. Men jag levde cancer. Det var något speciellt som hände då jag slutade skriva och jag ska skriva om det snart. Jag måste bara vara redo. Och jag vill gärna påbörja en ny skrivade resa nu. Jag känner mig redo. Jag känner mig redo att skriva om det som är nu. Hur jag har tänkt i allt. Hur jag har mått i allt. Och jag känner mig redo att åter ta till mig sjukdomen, jag vill hjälpa. [caption id="attachment_10049" align="aligncenter" width="3264"]Någon mer än jag som längtar till detta? Någon mer än jag som längtar till detta?[/caption]