Hösten
(null)

Älskar man inte denna tid på året? Så vackra färger överallt. Nu hoppas vi på en super vinter också eller hur? Jag har fått mer energi känner jag. Vädret gör så mycket för mig. Jag har så mycket att vara tacksam för också. Och allt är möjligt. Livet är  vårt och det är ju faktiskt vi som
sätter innehållet i det. Det glömmer ni väl inte bort? Idag ska vi kika på ny bil och sen är det en massa fix i huset som
gäller. I år blir det jul i huset. Så mysigt. 
Dop lördag
Ja men nej nu får ni hänga med mig ett tag till här inne. Jag vill skriva. Hihi. Idag ska vi iväg på dop. Det är Linneas lilla Anton som ska döpas. Sedan vill jag ut i skogen.  Hela jag skriker efter att få komma ut i den fantastiska höst skogen. Jag älskar naturen. Är det något som kan göra mig gott så är der frisk luft och natur. Packa liten matsäck och kika efter lite svamp blir det allt idag. 

(null)

Jag vill ta det långsamt
Hösten är här och lyser upp med alla sina vackra färger. jag tänker tillbaka på tidigare höstar, som vanligt vid årskiftsbyten. Det gör jag alltid. Jag lyssnar på Molly Sandens låt Större. Dina läppar brinner mot min hud, bedövar kylan inom mig, om jag bara kunde zooma ut, och ändå stanna kvar hos dig. För jag vill ta det långsamt och du vill leva snabbt, om vi kan blicka långt fram, hinner vi ikapp. 
 
Det är så mycket tankar hos mig ibland så hälften vore nog och jag har länge tänkt skriva ett inlägg om det här ämnet men hittar inte ord. Vilket inte är likt mig. Jag känner mig blottad, vilket heller inte är likt mig. Jag brukar inte alls ha svårt att skriva om känslor, men just det här är så svårt. Hur det har varit för mig att träffa någon ny efter ett långt förhållande där vi blev så sammansvetsade i slutet på grund av en svårt sjukdom som slutatde så hårt. Till ytan så kanske det sett ut som att det har varit världens enklaste sak. Jag blev kär och allt är frid och fröjd och nu leve jag vidare med en man i alla våra lyckliga dagar utan skam eller samvetskval. Utan reflektion om hur det tidigare varit, vad andra tycker och tänker eller en rädsla för hur mycket som nu i övrigt kommer förändras. Så har det inte varit. Så är det inte. 
 
Jag och Sebastian började träffas i juli förra året. Det hade då gått 7 månader sedan allt det hemska och jag hade ändå vid de laget börjat lyfta blicken. Från att i början, de första månaderna, inte alls ha någon tanke på att ens se åt en annan man. Det fanns till en början inte i min värld. Jag hade inte kommit dit och ville heller inte komma dit. Men där, i början av sommaren, börjat förlika mig med tanken om att jag inte är en människa som vill leva själv. Jag vill leva i tvåsamhet, tycker om att ha vardagen att dela tillsammans med någon annan, jag var 31 år gammal. Att vid de laget så smått börja lyfta blicken kändes förbjudet och läskigt. Jag började med små små små steg. En blick, två blickar, tre, osv. Små små steg. Det var precis så som det passade mig. Försiktiga steg. Om jag ska vara ärlig så kändes bara det till en början som att jag var otrogen. Tänk om han kikar ner på mig och ser detta? Kommer han bli ledsen? Jag vill inte göra honom ledsen. Hoppas han förstår. Skulle jag förstått? Tveksam på den... Så gick mina tankar hela hela tiden. Men om jag fortsätter med dessa små små steg så öppnar jag upp mitt hjärta lite mer för varje gång. Och så fortsatte det. 
 
När Sebastian klev in i mitt liv för första gången i juni (då vi träffades för första gången) kände jag att jag var påväg. Men jag var nog inte riktigt där än. Jag hade nog i min värld tänkt att jag skulle hunnit lite mer än där jag var just då med mig själv. Men där stod han ju. Och det kändes så bra. Det kändes bara bättre och bättre efter varje gång i hade setts och jag fick sådana där härliga små må bra känslor som pirrade i magen. Jag som inte haft sådana här må bra känslor på länge svävade på moln. Jag sökte känslan. Jag tillät mig att svepas med. Jag tänkte inte så mycket. Jag ville ju bara må bra och han fick mig att göra precis det. Vad mer kan man begära? Jag som alltid tänkt att jag har svårt att känna på det sättet. Jag har svårt att bli kär. Här stod han ju. Jag kunde inget göra. Jag slutade tänka, och jag sveptes med i allt som hände då. Vi hade en fantastisk sommar som jag alltid kommer minnas. 
 
Men var detta helt okej? I min värld ja. Ok, nog för att även jag själv kände att det gått lite för fort efter allt. Jag hade ju tänkt, enligt mina planer, att jag som sagt skulle hunnit jobba lite mer med mig själv. Men jag kunde bara inte strunta i dessa känslor. Han gav mig sådana må bra hormoner. Jag kunde inte missa chansen att fortsätta träffa honom bara för att jag själv inte kände mig helt klar med min egna personliga bit. Det var det beslutet jag tog och det ångrar jag inte, och kommer aldrig att ångra. 
 
Jag vet att alla mina vänner och familj gjort sitt bästa för att på sitt sätt försöka hänga med i detta. För att göra det enkelt för mig och färsöka välkomna honom in i mitt och deras liv på bästa sätt. Men det har inte varit enkelt. Det skulle jag verkligen ljuga om jag sa. Det är väldigt mycket som kommer med en sådan här sak och jag kan bara tänka mig hur det är om du dessutom skulle ha gemensamma barn med i bilden. Jag har blivit tillsagd många gånger att stå rakryggad igenom det här och bara göra det som jag tycker känns bra för mig och för oss. Men jag är och kommer alltid att vara en människa med mycket könslor och tankar. Jag vill alltid alla väl och är en sådan där typiskt grön person i det avseendet att jag alltid vill att alla i rummet ska känna sig bekväma och tillfreds. Jag har även brottats med samvetskänslor och skuld. Gick det för fort? Förstår alla att detta inte betyder att jag inte älskade Elias? Att jag inte har glömt honom? Samtidigt som jag inte heller kan "trycka" på det för mycket hela tiden och överallt eftersom jag har en annan persons känslor att tänka på. Sebastian har en fin förståelse för allt men kan självklart ändå tycka att det blir jobbigt att läsa och se texter som är relaterade till mitt tidigare liv. Ja ni förstår. Det är inte enkelt. 
 
Från dag ett då Elias blev sjuk så visste jag. Alltså tre år innan hans bortång så visste jag. Han kommer inte fixa det här. Sjukdomsbilden är för tuff. Jag var 27 år och fick leva med dessa känslor samtidigt som jag fick ta in någon annans okontrollerade sorg över detta på mina axlar kommer föralltid att vara det tuffaste någonsin. Mina tankar började redan där och då. Jag skulle göra allt i min makt för att göra tiden kvar så fin som möjligt, jag skulle göra allt i min makt för att förlänga hans. Men jag kommer, en vacker dag att stå kvar där. Själv. Och så blev det. Jag var då 30 år och det kändes som att någon där uppifrån hade snuvat mit på tre år. Och det här är också alltid kluvet att säga. För på ett sätt så känns det som att jag blev snuvad på tre år. I det avseendet att jag och Elias inte kunde utvecklas på det sätt vi hade velat. Som våra vänner runt omkring. Och i det avseendet att jag, under dessa tre år totalt struntade i mig själv och gjorde allt för honom och för oss. Jag pluggade den tidpunkten han blev sjuk, på Stockholms universitet och det gick väldigt bra. Jag hoppade av studierna, för hur kunde de ens vara relevant? Då den personen jag lever med förmodligen inte skulle få göra någonting. Hur han förmodligen skulle snuvas på livet helt. Jag stägnde av min personliga utveckling i det avseendet. Slutade tänka på mig och min karriär och gjprde istället allt för honom och för oss. Tre år försvann ur ett personligt perspektiv. Men jag vill fortfarande också poäntera vad det också har utvecklat och berikat min personliga utvecking. Missförstå mig rätt men oj vad jag också växte. Och vi hade otroligt fina år. De känslor och den värmen och kärleken jag kände runtokring oss under dessa tre år tror jag aldrig jag kommer få uppleva igen. Vi hade även en otrolig närvaro. 
 
Nu svävade jag nog iväg lite men det jag ville säga var att mina tankar och förberedelser inför det som komma skall funnit där i tre år. Tre år av förbjudna tankar men som jag vet alla som går igenom något sådant här känner, det är ytterst mänskligt. Och jag hade vid det laget redan, för längesen, förlikat mig med tanken att jag, som faktiskt har ett helt liv kvar att leva, inte vill leva det själv. Jag var ju redan där. 
 
Det är dock ändå, för att försöka avrunda den här texten, många känslor involverade. Alla har vi våra bagage och det här är mitt. Kanske inte jättevanligt för en tjej i min ålder. Jag tampas dagligen av dessa tankar. Och jag vet och förstår att mycket ligger hos mig själv. Jag kan leta efter skuldkänslor, för att jag någonstans där inne har dessa känslor inprogrammerade. När jag får höra att jag fortfarande är en del i Elias familj som jag fick höra av hans kusin härom dagen så värmer det så mycket att jag inte vet vad. Att de verkligen förstår att Sebastian nu är en del av mitt liv och eftersom jag är en del av deras så vill de verkligen på riktigt lära känna honom. Ibland kan det bara vara så skönt att få dessa ord. Även om de flesta kanske tänker att det är en självklarhet. Jag tror nog att många som gått igenom något liknande som jag gjort kan känna igen sig.
 
Fy. Jobbig text att skriva. 
 
Jag skulle förresten ha varit med i cancergalan som är nu i Oktober. Ett helt filmteam skulle kommit hem till mig i Maj och gjort reportaget under ett par dagar. Men jag backade. Kände mig inte redo. Jag skulle nog känt mig mer redo idag. Men inte vid den tidpunkten. Men jag tycker och kommer alltid att brinna för det här med att vara nära anhörig till en döende cancersjuk person. Jag ska ner till en stor vårdkongress i Bergen i december och föreläsa om detta. Nu är det inte så många som läser längre, eftersom jag dessutom sagt att jag ska sluta skriva, haha (kan ju inte låta bli). Men om det fortfarade är någon här som är just anhörig och har tips på saker som är viktiga för er att ta upp så kom görna med förslag!
 
Sol ute. Nu blir det en promenad. Ha en fin helg! Och ursäkta för felstavningar eller konstiga meningsuppbyggnader. Denna text skrev jav verkligen bara på känsla och jag har alldeles för ont i huvudet nu för att korrigera. KRAM