USA
Resan i somras är något jag föralltid kommer minnas. Jag som ändå rest ganska mycket blir så glad när jag inser att jag aldrig blir mättad på att upptäcka och uppleva. Att överraskas och att lära känna nya kulturer, se fantastsika platser, lära känna nya människor, utmana sig själv, få nya perpektiv och drömmar om livet osv osv osv. Det är alltid på resor jag som mest reflekterar över livet och vad jag vill med allt. Med livet. Jag reflekterar mig alltid igenom mina resor. 
 
Denna resa var tillsammans med Sebastian. Vi var borta i tre veckor. Landade i LA och bilade upp längst med highway one upp till San Francisco, flög över till Miami och därefter ut till Bahamas där vi bland annat dök med hajar och underbara sköldpaddor. Tänk om jag, för två år sedan, hade vetat att jag skulle göra denna resa med denna person. Tänk om jag hade vetat att det fanns så mycket mer för mig att uppleva och se. Det är när man kommer på sådana saker, när tanken slår en om hur mycket livet faktiskt har att erbjuda, som man blir hög på just det, livet. Slänger upp lite bilder från en mycket fantastisk resa som jag redan nu blir nostalgisk kring när jag tänker tillbaka. 
 
Jag tog ju ca 100 000 bilder men här är ett axplock. Några är postade tidigare också... Men here u go.
 
 
 
 
Santa Monica pier
 
Venice
 
Santa Monica, midsommarafton
 
Hike i LA, älskar det!
 
Universals i LA. SÅ kul!
 
 
 
 
Söta lilla Morro Bay, på väg upp till San Fran
 
 Lost in Mui Woods utanför San Francisco, på riktigt. Vi gick vilse. Men fina, stora redwood träd. 
 
Bahamas, sötaste lilla vaplen som jag ville sno med mig hem i resväskan
 
 
 
I Bahamas var vi en vecka. Jag som tog mitt dyk certifikat i Thailand för 1,5 år sedan fick äntligen dyka igen och Sebastian tog en kurs på tre dagar och fick sitt cert han med. Vi gjorde ett dyk om dagen. Så fantastiskt. Vi dök med hajar och jag gjorde nästan av med hälften av mig luft på väg ner på grund av min puls, haha! Men det gick bra <3 Jag kommer som sagt aldrog glömma detta. Sluta aldrig skapa minnen. 
 
Visomminnselias

Och vips så var Elias bortglömd och utbytt.

Svar: Vet inte vem du är som är så feg så du skriver anonymt. Men du kan ärligt talat från djupet av mitt hjärta dra åt helvete.
showlife.blogg.se

Maria

Blir illa berörd av att läsa kommentaren från dig du anonyma följare. Att steg för steg ta sig vidare i livet efter att ha förlorat någon som står en nära är en tuff och mödosam resa. Du lär dig att leva med sorgen och den får precis som Lotta beskriver en annan skepnad efter ett tag. Våra älskade har en speciell plats i våra hjärtan för alltid men det härliga är att det finns mer plats därinne. Det ena utesluter inte det andra. Har följt er/din kamp Lotta genom åren och det känns gott att veta att du lever ditt liv fullt ut💕

Svar: Tusen tack för dina fina ord Maria! De uppskattades <3 Du verkar vara en fin människa. Och tack för att du följt oss. Många kramar till dig
showlife.blogg.se

Nina Tobin

Lotta, ta inte åt dig.
Och fy fan för dig din anonyme tönt, säg inget på nätet du inte vågar säga IRL.
Jag inväntar ju slutet nu, och jag VILL ju att Mark ska träffa någon ny relativt fort. Inte som ska ersätta mig som fru och mamma, utan nån som kan komplettera mig i att vara hans livspartner. Och jag har sagt till min familj att de får bli hans familj så jag inte är där som nån gammal våldnad, utan att hon känner att JAG hade välkomnat henne i deras liv.
Jag är glad för din skull Lotta, du har gett upp tillräckligt av ditt liv till cancer. Fokusera nu på lyckan. Kram till dig.
Nina

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress