USA
Resan i somras är något jag föralltid kommer minnas. Jag som ändå rest ganska mycket blir så glad när jag inser att jag aldrig blir mättad på att upptäcka och uppleva. Att överraskas och att lära känna nya kulturer, se fantastsika platser, lära känna nya människor, utmana sig själv, få nya perpektiv och drömmar om livet osv osv osv. Det är alltid på resor jag som mest reflekterar över livet och vad jag vill med allt. Med livet. Jag reflekterar mig alltid igenom mina resor. 
 
Denna resa var tillsammans med Sebastian. Vi var borta i tre veckor. Landade i LA och bilade upp längst med highway one upp till San Francisco, flög över till Miami och därefter ut till Bahamas där vi bland annat dök med hajar och underbara sköldpaddor. Tänk om jag, för två år sedan, hade vetat att jag skulle göra denna resa med denna person. Tänk om jag hade vetat att det fanns så mycket mer för mig att uppleva och se. Det är när man kommer på sådana saker, när tanken slår en om hur mycket livet faktiskt har att erbjuda, som man blir hög på just det, livet. Slänger upp lite bilder från en mycket fantastisk resa som jag redan nu blir nostalgisk kring när jag tänker tillbaka. 
 
Jag tog ju ca 100 000 bilder men här är ett axplock. Några är postade tidigare också... Men here u go.
 
 
 
 
Santa Monica pier
 
Venice
 
Santa Monica, midsommarafton
 
Hike i LA, älskar det!
 
Universals i LA. SÅ kul!
 
 
 
 
Söta lilla Morro Bay, på väg upp till San Fran
 
 Lost in Mui Woods utanför San Francisco, på riktigt. Vi gick vilse. Men fina, stora redwood träd. 
 
Bahamas, sötaste lilla vaplen som jag ville sno med mig hem i resväskan
 
 
 
I Bahamas var vi en vecka. Jag som tog mitt dyk certifikat i Thailand för 1,5 år sedan fick äntligen dyka igen och Sebastian tog en kurs på tre dagar och fick sitt cert han med. Vi gjorde ett dyk om dagen. Så fantastiskt. Vi dök med hajar och jag gjorde nästan av med hälften av mig luft på väg ner på grund av min puls, haha! Men det gick bra <3 Jag kommer som sagt aldrog glömma detta. Sluta aldrig skapa minnen. 
 
Olika skepnader
Okej, nu gör vi det här igen. När hösten börjar närma sig kommer mycket liksom tillbaka. Jag vet inte varför. Jag blir nu ofta påmind om att det är mycket som händer i oss efter en lång kamp om livet, i mitt fall tre års kamp om någon annans liv. Tre år. En gång sprang jag ett marathon. Jag hade så mycket energi i början, lät inget komma i vägen, mitt jävlar anamma var totalt och kunde inte rubbas, jag var så säker och målinriktad. Från och till under loppet började min energi tryta, jag behövde få tillbaka energin och fortsätta kämpa. Det fanns bara ett håll jag hade sikte på, och det var framåt och i mål. Inget annat fanns i min värld. Jag fyllde på med energi och kunde ta mig framåt, framåt, framåt. I slutet av loppet var min energi nästan helt slut. Jag fick kämpa för att över huvudtaget kunna ta ett steg framför det andra. Men mitt huvud var fortfarande fast beslutet, i mål skulle jag och i mål tog jag mig. Men sedan tog energin fullkomligt slut, jag la mig innanför mållinjen och orkade knappt ta mig upp. Kroppen värkte och det tog lång tid inna jag var helt återstålld.
 
När vi förlorar någon handlar det inte bara om att vi förlorat någon vi älskar, någon som bara inte längre finns. Sorgen kan kännas totalt omvälvande, ta över allt, göra så att vi inte får någon luft. Men sorgen har olika skepnader. Som vågor. I börjar kastas vi totalt omkull, får ingen luft, förstår inte hur vi någonsin ska kunna andas ren luft igen. Sedan kommer vågorna mer och mer sällan, det går helt enkelt lite längre och längre mellan vågornas slag, för att sedan komma såpass sällan så att vi faktiskt kan andas igen, vi kan andas. Sorgen har nu kommit till ett sådant stadie att vi kan leva med den, den vandrar bredvid oss som en följeslagare och försvinner aldrig, men är nu inte bedövande kvävande längre. 
 
Det är sorgen. Något annat som jag inte tycker der pratas eller skrivs så mycket om är vad en bortgång, eller ett kämpande under såpass lång tid gör för oss på andra plan. Eller jag kan bara tala för mig själv, jag vet vad den gjort för mig. Som marathon loppet, jag hade sådan energi, kämpade, fast besluten på vilket håll jag ville att detta skulle gå åt - gjorde allt. Allt. I slutet fanns inte mycket energi kvar, för att totalt falla när allt var över. Och sedan, efter en tid började det, det nya lilla marathon loppet. För då var det som att jag ville springa ikapp all den "normala" tid som gått förlorad under sjukdomstiden. Tiden under ytan. Under utanförskapet ett leverne med cancer faktiskt innebär. Jag sprang, sökte kickar, sprang, sökte dopamin kickar, blev hög på livet. Jag ville så mycket, ville hinna ikapp. Men jag flydde också, flydde från det mörker som varit i tre års tid. Flydde från alla sjukhusdagar, sjukdomstankar. Ville bara leva. Leva och hinna ikapp, hinna ikapp och leva. Sedan kom ju såklart och självklart allt just det, ikapp. 
 
Det jag försöker säga är att sorgen inte bara är sorg i den bemärkelsen som sorg brukar vara och se ut. Med mig har allt gjort så mycket mer än så. Jag letar fortfarande efter vem jag är. Jag var ju så mycket annat innan, och under tiden. Tiden har format mig. Det gör tiden för alla, och tiden vet vi aldrig något om, eller inte tiden i sig men innehållet tiden har. Vi vet aldrig vad som väntar oss här i livet. Men vet ni vad. Jag har varit med om något väldigt traumatiskt och hårt. något fruktansvärt hemskt. Jag vet att ingen någonsin sagt eller påstått något annat men ibland känns det som att jag försöker förminska det som hänt, eller mina upplevelser. Jag hatar ju den där offerkoftan mer än allt annat. Men vet ni vad? Det är ingen som vill hålla en ung människa i handen medan livet sakta försvinner ur kroppen. En månniska som står dig så nära. Jag har gjort allt. Givit hela mig. Men jag behöver nu helas själv. Detta har tagit hårt på mig. Jag förtjänar att vara lycklig nu. Och jag är lycklig. Mestadels av tiden. Men jag kämpar fortfarande. Loppet har satt sina spår, och jag är inte helt utvilad än. Jag söker fortfarande. Jag vet riktningen. Jag tar mig ditåt. Men så ibland, som ikväll kommer det bakslag. Och tankar... Men nu har jag fått skriva av mig, det brukar hjälpa.
 
Och förlåt. Jag har lovat er så mycket men inte ens hållit hälften. Men jag tror det också en del i det hela. Jag har behövt skriva när andan fallit sig på. Det går inte annars. 
 
Tack för att ni läst. Om det nu ens är någon som orkat sig igenom allt detta, haha. Kram till er. 
 
 
Bild från Bahamas i somras.