Finaste helg
Jag har haft så himla fina dagar nere i Skåne. Det var verkligen skönt att komma iväg och jag blev så himla omhändertagen och bortskämd av både Elias kusin Andreas och hans tjej Simone och sedan av min fina fina vän Erica. I veckan tog vi det mest lugnt. Jag och Erica träffade upp några av hennes vänner på lite Tapas i fredagskväll. Sedan i lördags hade Erica hyrt bil så vi åkte ner längst med kusten och ända bort till Kivik. Hela gänget, även Elias faster Anna kom ner. Så himla mysig liten tripp. Även om alla säger att det är i maj- september man ska bila runt och se dessa områden så tycker jag ändå att det var otroligt vackert även nu. Det blev att vi körde 35 mil och stannade lite här och var för lunch och fika. Stannade även på Kiviks musteri. Äppelodlingarna där i maj får vi komma tillbaka till sen. IMG_6786IMG_6794IMG_6787IMG_6795IMG_6799IMG_6784 I lördagskväll gick vi till en bar och lyssnade på ett band Ericas vän kände. De var superduktiga och medan jag satt och lyssnade så började jag tänka på bakgrunden. Bandet stod nämligen och spelade precis framför ett stort fönster och precis bakom dom, där utanför så tornade Turning Torso sig upp. Kanske 200 meter bortanför. Mina tårar gick inte att hejda när den fina musiken spelades och jag kom att tänka på att vi stod där precis nedanför för bara några månader sedan. Du ville ju så gärna dit och jag kunde inte riktigt förstå förtjusningen över detta torn. Men från malmö live där vi bodde promenerade vi bort till tornet. Så i maj 2016 stod vi nedanför och tog en bild på oss med tornet i bakgrunden. Tänk om jag då hade vetat att jag 8 månader senare skulle sitta bara en bit bort lyssnandes på ett band som spelade och med tårar rinnandes därför att du var borta. [caption id="attachment_7972" align="aligncenter" width="300"]Från maj 2016 Från maj 2016[/caption] Imorgon fyller du år. Eller nej, imorgon skulle du fyllt år? 34 år. Jag kikar på bilder på oss från din mobil. Din senaste tagna bild. Jag saknar. Jag saknar dig så mycket.
Några dagar borta
IMG_6702 Andreas och hans tjej (Elias kusin) hyr en liten stuga utanför Malmö i Höllviken vid havet. Så himla otroligt fint ju. Jättemysigt. Imorse drog han med mig på en springrunda som han sa var lätt och som "bara" skulle vara 5 km. Den slutade dock på 8. Jag var inte jätteroligt sällskap kände jag då Andreas inte så ofta fick svar på sina frågor. Var inte speciellt social alltså. Tre månader utan löpning känns. Men det var väldigt skönt efteråt och det känns bra att försöka komma igång igen. Den har ju alltid varit min terapi. Jag har bara fått för mig att jag inte kan stressa kroppen på det viset än. Men det är ju egentligen precis tvärtom. Jag ska försöka schemalägga springturerna när jag kommer hem sen så att de verkligen blir av och så jag verkligen kommer tillbaka igen. Jag vet ju att jag mår bra av det. Efter det var vi en sväng till Köpenhamn och strosa runt i butiker och fikade. Imorgon ska jag träffa min vän Erika. Så mysiga dagar helt enkelt. Jag kommer på mig själv med att stänga av lite när jag är här. Det är ju bara som att jag är på en liten semester. Insikten kommer dock till mig ibland. Jag hör Elias skratta. Det där skrattet. Insikten av att aldrig med? Förstår inte. Sådana stunder kommer. Men mest stänger jag av. [caption id="attachment_9641" align="aligncenter" width="474"]IMG_6701 Världens längsta man och jag i Köpenhamn[/caption]
Förresten så finns en artikel att läsa om oss. Emma är ju från Borlänge. Borlänge tidning hörde av sig och ville skriva om podden. Kul! Finns att läsa HÄR! 
Avsnitt 2
När jag och Elias fick veta att han hade en stor tumör i levern trodde vi att allting skulle gå snabbt. Att operationen skulle ske på en gång och att sedan behandling skulle dra igång. På en gång. Så blev det inte. Istället drogs vi in i en olidlig väntan. Väntan på ytterligare undersökningar, på operationstider, på besked. Att stå bredvid och känna allt detta. Maktlösheten. Allt jag ville var att Elias skulle bli omhändertagen. På en gång. Såklart. Och denna väntan. Denna ovissa väntan. Vad gör man? Jo man lär sig att försöka leva för stunden. För fantasin är stor. Fantasin kommer på alla möjliga olika scenarier. Och när det inte finns något att greppa tag i. Åt något håll. Det är ju något som egentligen har präglat hela denna tid med cancer. Då man inte vet något om framtiden. Och när det är så, så är väntan på till exempel olika besked olidliga. Vi behövde ha något att förhålla oss till. Då vi tillslut fick det så hade vi något att bygga upp vårt jävlaranamma på. Kavla upp ärmarna och ta upp garden. Och det är bättre än att famla i totalt mörker. Idag släpps vårt andra avsnitt av vår podcast Cancersnack. Vi tar vid där vi slutade sist och pratar framför allt om väntan och behandling. Vi spelade in detta i början av september. Konstigt att höra det nu. För även om det var, för mig och Elias, mycket som var extremt jobbigt så hade vi vår vardag. Vår vardag där cancern hängde efter som ett litet släptåg. Där i bakgrunden, liksom. I detta avsnitt pratar jag på ett ganska lättsamt sätt om något som är så svårt. Men det var nog lite så. Då. Vi hade levt med detta i tre år. Emma berättar också sin historia. Vad hände med henne efter att hon hade fått det fruktansvärda beskedet? Världens bästa Emma. Lyssna gärna! Recensera och prenumerera också gärna. Det gör så att fler kan hitta podden. Vi vill ju att vi alla ska kunna känna att ingen är ensam i det här. Lyssna HÄR! Eller HÄR! IMG_6688