De osynliga
Idag har varit en sån där dag. Konstigt när gårdagen var så bra. Då skrattet låg så nära och allt var så lätt. Märkligt. Men jag vet att dom behövs. Dessa dagar. För att känna. Att det kan vända så tvärt alltså. Otroligt. Låt mig vara. That kind of day. Fasaden fanns ej där. Det är inte många som förstår. Det är många som finns där och som försöker. Och det uppskattas så mycket. Jag vet att imorgon är det en ny dag. Men den här oron alltså. Vi lever här och nu. Men alltså den där oron. Fyfan för oro. Och fyfan för cancer. Det finns så mycket jag vill göra. Det är så viktigt att vi pratar om det jobbiga. Varför har vi så svårt med frågan "hur mår du?" Varför är vi så rädda för att ta emot svaret, för hur ska vi hantera det egentligen? När det är så enkelt att bara vända på steken. Hur skulle du själv vilka bli bemött i den motsattes situation? Svårare än så är det inte. Vi kan inte vara rädda att prata om olika sjukdomar. För dom kommer alltid existera i vårt samhälle. Och vad händer om vi inte vågar prata? Det är ju som att vi exkluderar en hel grupp. På ett landsmöte för Ung Cancer berättade generalsekreteraren en sak som förklarar detta så bra och som satt sig kvar i mitt huvud. På fjärde våningen på hotellet där landsmötet var så befann sig alla medlemmar. Alltså unga vuxna cancerdrabbade. Generalsekreteraren hade då träffat två pensionärer i hissen på hotellet. Dessa pensionärer frågade vad det var för konferens då alla hade brickor hängandes på bröstet. Hon berättade då vad det var som pågick varpå damen i hissen började hålla för öronen och avbröt henne för att säga "åh nej nej jag vill inte höra eller veta av att det finns unga vuxna cancerdrabbade".  Precis detta. Det är jävligt läskigt och jävligt orättvist att denna grupp finns, men. Hur ska denna grupp känna sig om folk inte vill höra eller kännas vid dem. Var hon rädd att hennes dag skulle förstöras av denna vetskap? Vi måste våga prata om det här. Vi måste våga möta varandra. Fråga "hur mår du?", ge varandra en kram när tårar faller, visa medmänsklighet. Någon gång i livet är vi alla med om något ofattbart eller hemskt. Så är det. Och styrkan den finner vi då starkast hos varandra. Tack bloggen för att du finns och för att du tar emot allt. Så skönt det är att skriva. Tack och godnatt. [caption id="attachment_6471" align="aligncenter" width="474"]Korridor, Karolinska. Ett år sedan. Korridor, Karolinska. Ett år sedan.[/caption]
De osynliga
Idag har varit en sån där dag. Konstigt när gårdagen var så bra. Då skrattet låg så nära och allt var så lätt. Märkligt. Men jag vet att dom behövs. Dessa dagar. För att känna. Att det kan vända så tvärt alltså. Otroligt. Låt mig vara. That kind of day. Fasaden fanns ej där. Det är inte många som förstår. Det är många som finns där och som försöker. Och det uppskattas så mycket. Jag vet att imorgon är det en ny dag. Men den här oron alltså. Vi lever här och nu. Men alltså den där oron. Fyfan för oro. Och fyfan för cancer. Det finns så mycket jag vill göra. Det är så viktigt att vi pratar om det jobbiga. Varför har vi så svårt med frågan "hur mår du?" Varför är vi så rädda för att ta emot svaret, för hur ska vi hantera det egentligen? När det är så enkelt att bara vända på steken. Hur skulle du själv vilka bli bemött i den motsattes situation? Svårare än så är det inte. Vi kan inte vara rädda att prata om olika sjukdomar. För dom kommer alltid existera i vårt samhälle. Och vad händer om vi inte vågar prata? Det är ju som att vi exkluderar en hel grupp. På ett landsmöte för Ung Cancer berättade generalsekreteraren en sak som förklarar detta så bra och som satt sig kvar i mitt huvud. På fjärde våningen på hotellet där landsmötet var så befann sig alla medlemmar. Alltså unga vuxna cancerdrabbade. Generalsekreteraren hade då träffat två pensionärer i hissen på hotellet. Dessa pensionärer frågade vad det var för konferens då alla hade brickor hängandes på bröstet. Hon berättade då vad det var som pågick varpå damen i hissen började hålla för öronen och avbröt henne för att säga "åh nej nej jag vill inte höra eller veta av att det finns unga vuxna cancerdrabbade".  Precis detta. Det är jävligt läskigt och jävligt orättvist att denna grupp finns, men. Hur ska denna grupp känna sig om folk inte vill höra eller kännas vid dem. Var hon rädd att hennes dag skulle förstöras av denna vetskap? Vi måste våga prata om det här. Vi måste våga möta varandra. Fråga "hur mår du?", ge varandra en kram när tårar faller, visa medmänsklighet. Någon gång i livet är vi alla med om något ofattbart eller hemskt. Så är det. Och styrkan den finner vi då starkast hos varandra. Tack bloggen för att du finns och för att du tar emot allt. Så skönt det är att skriva. Tack och godnatt. [caption id="attachment_6471" align="aligncenter" width="474"]Korridor, Karolinska. Ett år sedan. Korridor, Karolinska. Ett år sedan.[/caption]
De osynliga
Idag har varit en sån där dag. Konstigt när gårdagen var så bra. Då skrattet låg så nära och allt var så lätt. Märkligt. Men jag vet att dom behövs. Dessa dagar. För att känna. Att det kan vända så tvärt alltså. Otroligt. Låt mig vara. That kind of day. Fasaden fanns ej där. Det är inte många som förstår. Det är många som finns där och som försöker. Och det uppskattas så mycket. Jag vet att imorgon är det en ny dag. Men den här oron alltså. Vi lever här och nu. Men alltså den där oron. Fyfan för oro. Och fyfan för cancer. Det finns så mycket jag vill göra. Det är så viktigt att vi pratar om det jobbiga. Varför har vi så svårt med frågan "hur mår du?" Varför är vi så rädda för att ta emot svaret, för hur ska vi hantera det egentligen? När det är så enkelt att bara vända på steken. Hur skulle du själv vilka bli bemött i den motsattes situation? Svårare än så är det inte. Vi kan inte vara rädda att prata om olika sjukdomar. För dom kommer alltid existera i vårt samhälle. Och vad händer om vi inte vågar prata? Det är ju som att vi exkluderar en hel grupp. På ett landsmöte för Ung Cancer berättade generalsekreteraren en sak som förklarar detta så bra och som satt sig kvar i mitt huvud. På fjärde våningen på hotellet där landsmötet var så befann sig alla medlemmar. Alltså unga vuxna cancerdrabbade. Generalsekreteraren hade då träffat två pensionärer i hissen på hotellet. Dessa pensionärer frågade vad det var för konferens då alla hade brickor hängandes på bröstet. Hon berättade då vad det var som pågick varpå damen i hissen började hålla för öronen och avbröt henne för att säga "åh nej nej jag vill inte höra eller veta av att det finns unga vuxna cancerdrabbade".  Precis detta. Det är jävligt läskigt och jävligt orättvist att denna grupp finns, men. Hur ska denna grupp känna sig om folk inte vill höra eller kännas vid dem. Var hon rädd att hennes dag skulle förstöras av denna vetskap? Vi måste våga prata om det här. Vi måste våga möta varandra. Fråga "hur mår du?", ge varandra en kram när tårar faller, visa medmänsklighet. Någon gång i livet är vi alla med om något ofattbart eller hemskt. Så är det. Och styrkan den finner vi då starkast hos varandra. Tack bloggen för att du finns och för att du tar emot allt. Så skönt det är att skriva. Tack och godnatt. [caption id="attachment_6471" align="aligncenter" width="474"]Korridor, Karolinska. Ett år sedan. Korridor, Karolinska. Ett år sedan.[/caption]