Så konstigt.
Det är så konstigt. Allting är så konstigt. Varför varför varför. Vissa dagar är man bara så arg, vissa dagar är man så rädd och vissa dagar känner man att allt är som vanligt och detta kommer att lösa sig. En sådan berg och dalbana av känslor man inte trodde var möjlig. När vi var på yasuragi satt det ett par bredvid oss på middagen, tjejen var höggravid och var beräknad om två veckor. Hon fick inte äta det ena inte det andra. Hade så ont och allt var sååå besvärligt. De andra runt bordet tittade medlidsamt mot henne. Bredvid mig satt en 31- årig kille och ansträngde sig för att inte må illa pågrund av att han har fått ett återfall av den cancer han drabbades av 5 månader tidigare och nu precis fått en cellgiftsbehandling. Jag säger inte att man ska värdera varandras problem. Men fan livet är så jävla konstigt. Såklart hade inte den tjejen klagat under hela middagen om hon visste. Men hon visste inte. Och i vår värld just nu blir det så märkligt. Allting. Märkligt därför att vi inte är i en ålder där cancer och en sådan här hemsk oro borde finnas. Vi är i en ålder där livet ska börja, i en ålder där kanske till och med nya liv skapas. Det känns som att livet sker här och nu, livet är och pågår medans vi är som åskådare och tittar på. Så känns det. Någon eller något har kommit in i våra liv och tryckt på paus. "Sådärja då pausar vi här för Lotta och Elias, tryck paus nu!" Man lär sig liksom att det aldrig någonsin kommer att vara ett problem om bilen går sönder, om man har ont i halsen eller en pollen allergi. Livet är alldeles för skört för att lägga negativ energi på sådana ting. Och ja, har vi lärt oss nåt annat? Vi har lärt oss hur mycket hat man kan känna för något, hur starkt det kan kännas att hata. Äckliga jävla cancer.
Så konstigt.
Det är så konstigt. Allting är så konstigt. Varför varför varför. Vissa dagar är man bara så arg, vissa dagar är man så rädd och vissa dagar känner man att allt är som vanligt och detta kommer att lösa sig. En sådan berg och dalbana av känslor man inte trodde var möjlig. När vi var på yasuragi satt det ett par bredvid oss på middagen, tjejen var höggravid och var beräknad om två veckor. Hon fick inte äta det ena inte det andra. Hade så ont och allt var sååå besvärligt. De andra runt bordet tittade medlidsamt mot henne. Bredvid mig satt en 31- årig kille och ansträngde sig för att inte må illa pågrund av att han har fått ett återfall av den cancer han drabbades av 5 månader tidigare och nu precis fått en cellgiftsbehandling. Jag säger inte att man ska värdera varandras problem. Men fan livet är så jävla konstigt. Såklart hade inte den tjejen klagat under hela middagen om hon visste. Men hon visste inte. Och i vår värld just nu blir det så märkligt. Allting. Märkligt därför att vi inte är i en ålder där cancer och en sådan här hemsk oro borde finnas. Vi är i en ålder där livet ska börja, i en ålder där kanske till och med nya liv skapas. Det känns som att livet sker här och nu, livet är och pågår medans vi är som åskådare och tittar på. Så känns det. Någon eller något har kommit in i våra liv och tryckt på paus. "Sådärja då pausar vi här för Lotta och Elias, tryck paus nu!" Man lär sig liksom att det aldrig någonsin kommer att vara ett problem om bilen går sönder, om man har ont i halsen eller en pollen allergi. Livet är alldeles för skört för att lägga negativ energi på sådana ting. Och ja, har vi lärt oss nåt annat? Vi har lärt oss hur mycket hat man kan känna för något, hur starkt det kan kännas att hata. Äckliga jävla cancer.
Så konstigt.
Det är så konstigt. Allting är så konstigt. Varför varför varför. Vissa dagar är man bara så arg, vissa dagar är man så rädd och vissa dagar känner man att allt är som vanligt och detta kommer att lösa sig. En sådan berg och dalbana av känslor man inte trodde var möjlig. När vi var på yasuragi satt det ett par bredvid oss på middagen, tjejen var höggravid och var beräknad om två veckor. Hon fick inte äta det ena inte det andra. Hade så ont och allt var sååå besvärligt. De andra runt bordet tittade medlidsamt mot henne. Bredvid mig satt en 31- årig kille och ansträngde sig för att inte må illa pågrund av att han har fått ett återfall av den cancer han drabbades av 5 månader tidigare och nu precis fått en cellgiftsbehandling. Jag säger inte att man ska värdera varandras problem. Men fan livet är så jävla konstigt. Såklart hade inte den tjejen klagat under hela middagen om hon visste. Men hon visste inte. Och i vår värld just nu blir det så märkligt. Allting. Märkligt därför att vi inte är i en ålder där cancer och en sådan här hemsk oro borde finnas. Vi är i en ålder där livet ska börja, i en ålder där kanske till och med nya liv skapas. Det känns som att livet sker här och nu, livet är och pågår medans vi är som åskådare och tittar på. Så känns det. Någon eller något har kommit in i våra liv och tryckt på paus. "Sådärja då pausar vi här för Lotta och Elias, tryck paus nu!" Man lär sig liksom att det aldrig någonsin kommer att vara ett problem om bilen går sönder, om man har ont i halsen eller en pollen allergi. Livet är alldeles för skört för att lägga negativ energi på sådana ting. Och ja, har vi lärt oss nåt annat? Vi har lärt oss hur mycket hat man kan känna för något, hur starkt det kan kännas att hata. Äckliga jävla cancer.